Det här inlägget innehåller ett par bilder som inte är tagna av mig eller min flickvän Linn. Fotografen är den mycket talangfulle Oskar Zander (http://stilren.se). Bilderna är använda med hans tillstånd. Tack Oskar! Bilderna finns i slutet av inlägget. Klicka gärna på dem för att se dem i full storlek då miniatyrerna verkligen inte gör dem rättvisa.
Så var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Det inlägget kan du läsa här. Men nu är det alltså dags att sammanfatta hela upplevelsen.
En snabb eftertanke får mig att komma fram till att det här blir femte gången jag ser kent live. Varje gång har de på något sätt överträffat sig själva. Förhoppningarna är alltså högt ställda även om mitt stressiga vardagsliv har gjort att jag knappt har fattat att jag ska iväg på konsert. Förutom höga förhoppningar så känns det även som att jag har en bra kännedom om vad som komma skall. Som kentarna själva säger så blir varje ny turné delvis ett förfinande av föregående vilket märks i mångt och mycket.
Den spontana, korta, sammanfattningen blir att spelningen är bra. Riktigt bra. Men även att de har varit bättre vid tidigare tillfällen. Jocke Berg mellansnackar nästan inte alls och det ”lilla” scenformatet faller mig inte riktigt i smaken. Låt mig utveckla lite. Bergs mellansnack är ofta väldigt begränsat. Tyvärr, för det är när han kostar på sig att prata, skratta och skämta lite som konserterna blir magnifika. Särskilt nu när musiken blir allt mer maskinell så behövs en injektion av mänsklighet. Med den lilla scenformatet så syftar jag på valet att spela i små inomhusarenor för ett par tusen människor. Jag personligen har alltid sett kent som ett arenarockband och föredrar när de själva vågar anamma detta. Tältturnén 2005, de stora inomhusarenorna våren 08 och festivalsommaren samma år är perfekta exempel på det.
Annexet i sig är trevligt men jag blir inte riktigt överkörd på samma sätt som jag tidigare blivit på större tillställningar, vilket är synd. Låtarna från Röd borde passa perfekt för stora folkmassor och otroligt maffigt ljud, ljus och bild. Missförstå mig inte, allt är maffigt på ett helt annat sätt än vad något annat svensk band kan prestera. Inga andra har så maffigt ljus och så känsloladdade, starka bakgrundsfilmer som kent. Dessutom torde deras liveljudtekniker ”Skuggan” vara en av de allra bästa i branchen. Det är bara den där sista procenten från riktigt bra till helt jävla otroligt megamaffigt som jag saknar. Men felet kan mycket väl ligga hos mig. Att jag vill ha arenarock med stora gester är ju mitt problem, inte kents. Dessutom får jag nog motvilligt acceptera att jag är äldre nu, att musiken inte är lika mycket på liv och död längre.
Det om det. Konserten innehåller en del helt fantastiska ögonblick som verkligen bör uppmärksammas. Live växer Töntarna hur mycket som helst. Jag älskar den redan på skiva men satan vilken skillnad det blir när de mullrande synthbasarna får det att skaka i hela kroppen. Trots att jag läst de två föregående kvällarnas låtlistor så hade det undgått mig att Palace & Main och Vinternoll2 skulle spelas. Mycket positiv överraskning. Vinternoll2 känns som en sådan låt som kent inte kan misslyckas med. Det är bara att kapitulera direkt.
Andra höjdpunkter är Romeo återvände ensam, Saker man ser och i princip allt från Ingenting och framåt (låtlista finns i slutet av det här inlägget). Avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är sedvanligt fantastisk. Dock ger den mig inte längre känslan av total eufori. Kanske är det jag som blivit gammal. Kanske borde den efter den här turnén gå samma väg som 747 gjorde nu (dvs bort). En låt som jag verkligen känner att jag kunde varit utan är Kärleken väntar. Den är bra, rentav riktigt bra men den har spelats på samtliga 5 kentspelningar jag varit på och låtit exakt likadant varje gång. Jag förstår att den som ser många spelningar under samma turné får vänja sig vid att höra samma låtar om och om igen i exakt samma version. Men det är inte det jag gör. Jag har hittills gått på max en spelning per turnévända, t.o.m. hoppat över vissa kortare svängar helt. Så därför känns det surt att jag har fått höra Kärleken varenda gång. Tack och lov såg jag att den redan kvällen därpå bytts ut mot Kevlarsjäl. Mycket bättre, tycker jag.
En annan låt som spelats varenda gång är Dom andra, men den ger mig helt andra känslor. Under Tillbaka till samtiden-turnén så arrade de om den och gjorde den till en helt fantastisk uptempo-diskodänga. Det gjorde att jag kan tänka mig att höra den många gånger till innan jag tröttnar. Helt fantastiskt.
Slutligen vill jag särskilt uppmärksamma låten På Drift?. För mig är den utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt. Allt som är bra med den inspelade versionen av den blir ännu bättre live. Maffigt, magiskt, magnifikt, maniskt, monumentalt etc etc. Måtte den vara kvar på setlisten i sommar då de åker på festivalturné. Jag tänker lyssna i Borlänge på Peace and Love och hoppas verkligen att jag får höra den igen.
Så allt som allt är jag mycket nöjd. Det kunde kanske varit ännu lite bättre men det är inget som stör mig. Tack kent för ännu en fantastisk liveupplevelse.
Fullständig låtlista:
- Taxmannen
- Palace & Main
- VinterNoll2
- Töntarna
- Socker
- Hjärta
- Romeo återvänder ensam
- LSD, någon?
- Musik non stop
- Idioter
- Svarta linjer
- Saker man ser
- FF
- Ingenting
- Vy från ett luftslott
- Krossa allt
- Dom andra
- På drift?
- Kärleken väntar
- Mannen i den vita hatten (16 år senare)
